Ensambarn
Hej!
Ibland börjar jag fundera lite över att jag är ensambarn, hur jag tycker om det och hur det har varit att växa upp som enda barnet i en familj.
Jag led inte direkt utav det som liten, hade många vänner och saknade väl sällan ett syskon. Hade för det mesta alltid någon att leka med och dessutom är det ju inte säkert att ett syskon hade velat leka med en om man hade ett. :) Jag har frågat min mamma om varför de inte skaffade barn och då har hon sagt att pappa ville ha ett till nästan direkt efter att jag fötts medan mamma ville vänta lite och då blev det så att det inte blev något mer barn för deras del. Istället har jag fått all deras kärlek för mig själv och de har kunnat ställa upp på mig till 100% vilket ju är en viss fördel. Samtidigt har jag inte varit bortskämd. Jag har fått begagnade cyklar m.m. som alla andra barn medans jag då jag blev större fick en ny cykel. Då jag ville ha moped fick jag spara till den själv liksom mitt körkort så jag kan ju inte direkt kalla mig bortskämd. Då och då har mamma stoppat till mig någon peng och kan fortfarande göra men det tror jag hon gjort till syskonen också om sådana hade funnits.
Det är först då jag blivit äldre som jag kan sakna syskon. Att ha någon att prata med ibland då man inte känner för att prata med föräldrar, kompisar etc. Och att ha någon att dela sorgen med då föräldrarna en dag går bort. Att få syskonbarn och se sitt/sina syskon gifta sig. Att ha någon att resa med och ha kul tillsammans med då inte kompisarna ställer upp. Samtidigt finns det ju inga garantier för att man som syskon är sådär tighta. En del syskon verkligen avskyr ju varandra. Men då jag ser syskon som har en sådan där underbart härlig kontakt så blir jag lite "avundsjuk" eller hur man nu ska förklara det. Har t.ex. en kompis som är jättetight med sin syrra, det verkar så härligt. Visst bråkar de men det går ju över fort.
Någon annan som är ensambarn elelr någon som har något positivt respektive negativt att säga om syskon?
Bild lånad här Bild lånad här
Kram
Ibland börjar jag fundera lite över att jag är ensambarn, hur jag tycker om det och hur det har varit att växa upp som enda barnet i en familj.
Jag led inte direkt utav det som liten, hade många vänner och saknade väl sällan ett syskon. Hade för det mesta alltid någon att leka med och dessutom är det ju inte säkert att ett syskon hade velat leka med en om man hade ett. :) Jag har frågat min mamma om varför de inte skaffade barn och då har hon sagt att pappa ville ha ett till nästan direkt efter att jag fötts medan mamma ville vänta lite och då blev det så att det inte blev något mer barn för deras del. Istället har jag fått all deras kärlek för mig själv och de har kunnat ställa upp på mig till 100% vilket ju är en viss fördel. Samtidigt har jag inte varit bortskämd. Jag har fått begagnade cyklar m.m. som alla andra barn medans jag då jag blev större fick en ny cykel. Då jag ville ha moped fick jag spara till den själv liksom mitt körkort så jag kan ju inte direkt kalla mig bortskämd. Då och då har mamma stoppat till mig någon peng och kan fortfarande göra men det tror jag hon gjort till syskonen också om sådana hade funnits.
Det är först då jag blivit äldre som jag kan sakna syskon. Att ha någon att prata med ibland då man inte känner för att prata med föräldrar, kompisar etc. Och att ha någon att dela sorgen med då föräldrarna en dag går bort. Att få syskonbarn och se sitt/sina syskon gifta sig. Att ha någon att resa med och ha kul tillsammans med då inte kompisarna ställer upp. Samtidigt finns det ju inga garantier för att man som syskon är sådär tighta. En del syskon verkligen avskyr ju varandra. Men då jag ser syskon som har en sådan där underbart härlig kontakt så blir jag lite "avundsjuk" eller hur man nu ska förklara det. Har t.ex. en kompis som är jättetight med sin syrra, det verkar så härligt. Visst bråkar de men det går ju över fort.
Någon annan som är ensambarn elelr någon som har något positivt respektive negativt att säga om syskon?
Bild lånad här Bild lånad här
Kram
Kommentarer
Trackback
